Att brottas eller inte brottas, det automatiska nejet

Vi sitter vid frukostbordet. Morgon igen och som vanligt tar det orimligt lång tid att peta i sig frukosten för sonen. Hur ska man hinna äta när det finns så mycket att prata om? I sonens väska har jag hittat en lapp som jag i sanningens namn borde ha läst för några dagar sedan. Där står att hela klassen ska få prova på brottning, igår. Perfekt är min första tanke och den kommer så spontant att jag utbrister: Det var väl roligt. Det passade nog dig perfekt!

Sonen tittar på mig med en sned blick.

– Jag har inte varit på brottning.

– Nähä, säger jag. Har de andra i klassen det då?

– Ja, de åkte iväg. Men inte jag. Jag ville inte det för jag visste inte vad det var.

– Men vad sa R(Resursen) då?

– Hen sa inget så jag brottades inte.

Nu blev jag tyst. Fundersam. Här har sonen själv satt ord på precis vad som är problemet. Han ville inte prova på att brottas, satte sig förmodligen duktigt på tvären, eftersom han inte vet vad det innebär. Vad är brottning egentligen? Bäst att säga nej. Barn med NPF säger nej. Det är en del av paketet.

I mina tanker blir vi vuxna viktiga när barnet på detta reflexmässiga vis vägrar. Då måste vi ta av oss silkesvantarna och våga, orka, ta diskussionen utan att för den saken skull brusa upp. Det är bara då som vi kan se en utveckling. Vi måste förhandla och lirka. Titta på bilder på brottning. Sätt upp delmål. Locka med något som är positivt för barnet. Vi måste vara lite påhittiga, annars får vi inget annat än ett tjurigt nej.

– Så här gör man när man brottas. Det är ju precis som du brukar göra med N när ni leker.

– Nu när du vet vad det är, vad behövs för att du ska kunna tänka dig att testa? Vad kan få dig att följa med?

– Vi åker till brottningen och om du provar men inte tycker om det, kan du ju sätta dig vid kanten och titta på istället. När vi kommer hem igen ska vi fika.

Det där nejet är inte ett nej. Det är ett jag-har-ingen-aning-så-jag-tar-det-säkra-före-det-osäkra-och-säger-nej.