Normal eller inte?

Sonen har varit på disko med sambon som stöd. Det är inte ofta, men för första gången på åratal ville han frivilligt gå in i ett rum med blinkande ljus, dunkande musik och springande barn. Ok, han var kanske inte det sociala navet, men han var där och hela hans fina skola köper honom för den han är. Men på hemvägen kom den, frågan som säger så mycket: ”Varför fungerar inte mina känslor som de andras?” Sonen ser och förstår, men får inte fatt i det. Han är annorlunda, avviker, fungerar på sitt eget sätt och hur gärna man än vill kan man inte förneka detta, speciellt inte inför honom. Hans känslor måste också få finnas.

Visst är det där med normalitet ett knepigt begrepp? Det är ju centralt inom specialpedagogiken och jag funderar en hel del över det. Som specialpedagog jobbar jag ju med ”det speciella”, med det som inte är som vanligt. Jag tycker också att man måste få känna sig annorlunda. Jag ser inget fel i det, en känsla är alltid en sanning för den som äger den. Det knepiga blir när man säger att ”Du är inte konstig. Allt är normalt.” Känslan finns där ändå och man måste lyfta den till ytan så att den inte äter upp en inifrån. Om känslan sedan leder till ett utanförskap, då har vi det verkliga problemet. Men om man resonerar så måste det ju också finnas något som är normalt, och vad är egentligen det? Kommer vi någonsin att få en värld där begreppet normalitet inte behövs? Är det ens målet?

normal

Fungerar den här bloggen fortfarande eller?

Hur var det nu igen man gjorde? Ska jag börja skriva igen eller? Jag tror det, banne mig!

Det har gått ett tag sedan sist och livet har rullat på. Sonen har växt och jag också. När jag började skriva här var det ett sätt att sortera tankarna på och skapa reda i tillvaron. Nu är det på ett annat sätt. Jag kan inte skriva lika öppet om sonen. Han är stor, kan läsa, är medveten om sig själv. Att skydda hans integritet har alltid varit viktig, men det känns av någon anledning än viktigare nu. Hans roll här kommer att tonas ner, även om närvaron alltid finns där.

Istället kan jag ju skriva mer om mig själv och om mina tankar i min yrkesroll, en roll jag håller på att växa i. Kläderna är måhända fortfarande lite stora, men min ambition är att fylla ut dem med tiden. Sedan en tid tillbaka jobbar jag som specialpedagog på en grundskola. Det är svettigt, roligt, utmanande, frustrerande, underhållande och roligt. Så får det bli. Vi hörs framöver!

 

14 Saker jag lärt mig av leva med min lille hjälte

  1. Livet blir aldrig som man tänkt sig, men väldigt bra ändå.
  2. Människor kan vara mycket grymma och elaka. Men grunden till det är så gott som alltid okunskap eller rädsla.
  3. Människor kan vara mycket, mycket vänliga, nyfikna och hjälpsamma.
  4. Det är helt i sin ordning att känna sorg över att man får ett barn med diagnos. Men när jag gör det är det över mina egna förväntningar. Sonen är och förblir alltid samma lilla underbara människa. Att släppa mina egna förväntningar på vad föräldraskapet innebär är det svåraste av allt. Sonen delar inte dessa så problemet är mitt – bara mitt.
  5. Katastroftänk leder inte till framgång. Verkligen inte. Jag har ingen aning om vad framtiden kommer att innebära och det är meningslöst att förutspå den.
  6. Man får välja sina strider här i livet.
  7. Ett beteende kan verka obegripligt för mig och för omgivningen. Men det finns alltid en förklaring bakom det och det är sällan att retas med mig. Sonen gör så gott han kan efter sina förmågor och förutsättningar.
  8. Jag har lärt mig vikten av en rak, men icke-värderande kommunikation. Säg vad du menar och mena det du säger!
  9. Bara för att en dag blev skit betyder det inte att nästa dag blir det också, eller ens nästa timme. En sak är dock säker: Om en frustrerad känsla fastnar hos mig kommer sonen att spegla den. Känslor smittar  oerhört. Ands djupt, ta en tur i löpspåret och gå vidare.
  10. Kunskap är ovärderligt både som verktyg och vapen.
  11. Man kan bli oerhört frustrerad på ett barn, men ett litet leende från det så är frustrationen borta. Det är tur för dem att de är söta!
  12. Tid är det bästa man kan ge både till sig själv och till sin familj.
  13. Humor och glädje botar mycket som är tråkigt. Välj att vara glad för fan!
  14. Sonen är den människa som lärt mig mest om omvärlden, andra i min närhet och om mig själv. Man ska inte underskatta ett barn.

Back to Basics

Klockan är 2 och jag går genom den lilla skogen på väg mot sonens skola. Dags att hämta hem juvelen, fika lite och göra något av eftermiddagen. Sista tiden har varit tuff hemma med utbrott och en stundtals väldigt ilsken och trött mamma. Mot mig på stigen kommer då en liten dvärgcollie trippandes med öronen bakåt och käken nästan nere i backen. Efter kommer en kvinna ångandes och vrålar från djupet av sin frustrerade själ:

– STANNA! SLUTA! Hur många gånger har jag inte sagt att du inte ska springa iväg. Jag vill att du kommer hit nu!!!

Den lille rackaren har givetvis blivit nyfiken på mig. Den lille rackaren förstår givetvis inte ett ord av vad matte säger. Jag blir lite rädd, inte för collien, utan för dess ägare. Hon är så frustrerad att jag tror att hon ska slå till både mig och hunden. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga eller göra så jag klämmer ur mig ett väluppfostrat :

– Det är ingen fara. Jag är inte rädd för hundar.

– Det var ju snällt, men hon måste verkligen lära sig, skriker kvinnan till mig och fortsätter jag sin hund.

Det är då det slår mig: Jag har blivit den där kvinnan. Jag har blivit kvinnan som är frustrerad över sitt barn, kvinnan som utbrister ”Hur många gånger ska jag behöva säga att…” till absolut ingen nytta. Jag har blivit hon som gör samma sak som inte fungerar om och om igen och sedan klagar på barnet. Hunden lyssnade inte på sin matte eftersom hon inte kunde förstå. Uppmaningarna kom inte i en form som en lite collie kunde ta till sig. Jag förväntar mig att mitt barn ska lyssna på mig när jag levererar information i en form som han inte kan ta till sig.

Exakt när detta hände vet jag inte, men tänk så lätt det är att tappa fokus. De förhållningssätt och strategier som gör vardagen hanterbar är så lätt att tappa när man blir trött. Ironin i detta är i det närmaste total eftersom det är just det som räddar vardagen som försvinner och vi är inne i den onda cirkeln. Nej, nu är det back to basics som gäller: CPS. Barn gör rätt om de kan och vet hur. När det blir fel beror det på överkrav och på outvecklade förmågor.

Att känna utanförskap

– Mamma, jag är konstig.

Konstaterandet kommer från sonen en helt vanlig måndagskväll. Han sitter vid I-paden och fipplar med något av alla de spel han gärna fördriver tiden med. Rent instinktivt vill jag säga till honom att han inte alls är konstig. Han är helt normal och världens underbaraste. Jag lyckas dock stoppa mig själv i sista sekunden från att slå hans påstående ifrån mig med ett avfärdande ”Nej då, du är inte alls konstig”. Skulle ett sådant avfärdande verkligen vara så klokt av mig att ? Sonen försöker ju förmedla sin känsla, sin upplevelse, av tillvaron. Han vill prata om något som han funderat på. Om jag då går mot den känslan talar jag ju även om att han känner fel, och det gör han ju inte. Hans känslor är sanna för honom, precis som mina måste få vara sanna för mig.

– Hur menar du då? säger jag istället för att köpa mig lite tid.

– Jag bara vet det. Jag är inte som de andra i klassen.

– Men du, du brukar ju säga att du är bra på att hitta på saker som andra inte tror att du ska göra. Om man ska göra det, kan man inte tänka riktigt som alla andra. Det kan ju faktiskt vara bra att tänka lite annorlunda ibland, eller hur!?

– Jo…

Hur ska man egentligen bemöta sitt barn när det känner utanförskap? Min fasta tro är att det är helt ok att bekräfta känslan. Då visar man ju att man som vuxen tar den på allvar och ger barnet förtroende att diskutera vidare. Jag tror att vi ofta är onödigt rädda för att förstärka de negativa känslorna genom att ta upp dem till ytan. Men är det inte precis tvärtom? Genom att prata om det som är jobbigt öppnar vi också en dörr för att arbeta oss fram mot något annat, något som kan stärka. Det är ju bara då vi kan arbeta oss fram till att diskutera alla de positiva sidor som kommer med ADHD. Nej, det är nog läge för mig att plocka fram lite bilder på kända personer med ADHD som sonen kan se upp till. Kan de, så kan ju han!

Fröken Klantskaft går på kurs

Jag ska på kurs, är glad och nyfiken. Många av de elever jag jobbar med har dyslexi eller någon annan form av läs- och skrivsvårigheter, och nu ska jag äntligen få ett verktyg för att arbeta mer målinriktat med detta. Bravkod står på schemat idag. Tåget går tidigt till den stad kursen hålls i, jag läser en bok och lutar mig tillbaka. När jag kommer fram till kurslokalen får jag dock en kalldusch.

– Hej, jag ska på kurs här idag.

– Jaha, jobbar du på apoteket? Det blir hissen högst upp och sedan till vänster.

Bakom den leende receptionisten sitter ett anslag där det står: Vi hälsar dagens kursdeltagare välkomna på utbildning i hälsorådgivning. Det var ju inte vad jag tänkt mig! Jag ser nog aningens ställd ut.

– Det är nog ingen bra kurs för mig, klämmer jag ur mig. Jag är ju lärare och hade tänkt mig att gå på kurs i Bravkod.

– Då är jag rädd att du är lite tidig. Det är först nästa vecka, säger receptionisten med ett skevt litet leende.

En kollega tittar nyfiket fram bakom en vägg. Hon vill nog se vem den yra pedagogen är? Jag känner mig mer än bara lite dum.

– Jaha… uhm… Då får jag nog hitta på något annat idag… Vi ses nästa vecka… Förresten, få jag låna toaletten?

– Där borta till höger.

Med svansen mellan benen dryper jag iväg, pustar ut på toaletten och tar senare tåget hem. Jag bestämmer mig för att det här kan jag ju inte berätta för min sambo. Det hela är ju allt för dumt. Jag skäms! Istället för att bara berätta om hur dumt det blev, ljuger jag för honom och säger att kursen blivit inställd på grund av sjukdom. Men jag skäms ju inte mindre för det, snarare tvärtom. Nu skäms jag ju över att jag tagit fel på dag och över att jag ljugit om att jag är så virrig. Dessutom är jag en urusel lögnare, så efter några dagar kan jag inte hålla mig längre utan berättar allt. Sambon skrattar mest åt det hela, tycker nog att det är lika korkat som jag ju egentligen gör, och konstaterar att det var ju verkligen onödigt att inte säga som det var.

Men vad vill jag få sagt med detta? Jag vill faktiskt inte bara berätta en rolig historia eller bortförklara ett dumt och lite småtöntigt beteende. Nej, jag vill lyfta något annat. Jag vill lyfta vad som händer med en hjärna vid utmattningssyndrom. Ett av symptomen är att man får svårt att minnas saker, får en bristande tidsuppfattning, blir stresskänslig och svårt att hålla flera saker igång samtidigt. Med andra ord: De kognitiva förmågorna rubbas och det tar tid för hjärnan att läka och börja fungera som den gjorde innan. Precis detta är vad som hänt mig under året som gått. Min egen vägvisare i hjärnan strejkar och jag får lära om strategier för att minnas saker och öva upp min förmåga att hålla flera bollar igång samtidigt. Kanske kan man tom säga att mina exekutiva funktioner fått sig en törn. Den där funktionen i hjärnan som får kroppen att utföra nödvändiga handlingar är på efterkälken.

Om man nu tänker ett steg längre och funderar på hur ADHD kan yttra sig så är ju just detta några av de svårigheter som uppstår: Bristande exekutiva funktioner och kognitiva svårigheter. Sonen har alltså per definition svårt med just det som även jag har lyckats få det trassligt med. Är det verkligen en ekvation som är bra? En förälder till ett barn med nedsatta förmågor måste vara rustade att kunna täcka upp för barnets förmågor när de inte räcker till. Man måste vara ett hjälp-jag. När de egna förmågorna sviktar blir det således lätt rörigare än vad det behöver vara i familjen. Det blir svårare att upprätthålla den tydlighet i vardagen som dessa barn behöver när föräldrarna inte ens orkar hålla denna tydlighet inför sig själva.

Sett ur detta perspektiv, är det inte ännu viktigare att ge bra stöd till föräldrar och andra anhöriga till barn med NPF? Är det inte av yttersta vikt att arbeta för att sjukskrivningstalen på grund av depression och utmattning hos dessa föräldrar måste sänkas från de skyhöga nivåer de är uppe i nu?

Skam och skuld? Nej tack!

Ett drygt halvår har gått sedan en stoppskylt dök upp i min själ. 8 månader har passerat sedan den där dagen jag faktiskt inte riktigt minns, dagen då jag blev ståendes i hallen utan möjlighet att ta mig vidare. Faktum är att det var inte första gången min hjärna sa tack, men nej tack. För ett år sedan insåg jag för första gången att livet tickat på för intensivt för länge och kroppen bestämde sig för att bromsa. Jag har varit väldigt öppen med allt detta och mina anledningar är 63% och 48%.

För några dagar var jag på en föreläsning där siffror från Lennart Lindqvists bok Utsatta föräldrar presenterades. 63% av föräldrarna till barn med NPF har behandlats för depression. 48% av föräldrarna till barn med NPF har fått diagnosen utmattningssyndrom. Om vi föräldrar är tysta om detta kommer detta heller aldrig att uppmärksammas och någon förändring kommer vi inte att se. Depression, ångest och psykisk ohälsa är oerhört belastat med både skam och skuld, och är det något som inte leder till någon utveckling så är det väl just detta: Skam och skuld. Ja, jag har fått diagnosen utmattningssyndrom. Nej, jag skäms inte. Jag lär mig att hantera den istället och beställer Lennart Lindqvists bok.