Fröken Klantskaft går på kurs

Jag ska på kurs, är glad och nyfiken. Många av de elever jag jobbar med har dyslexi eller någon annan form av läs- och skrivsvårigheter, och nu ska jag äntligen få ett verktyg för att arbeta mer målinriktat med detta. Bravkod står på schemat idag. Tåget går tidigt till den stad kursen hålls i, jag läser en bok och lutar mig tillbaka. När jag kommer fram till kurslokalen får jag dock en kalldusch.

– Hej, jag ska på kurs här idag.

– Jaha, jobbar du på apoteket? Det blir hissen högst upp och sedan till vänster.

Bakom den leende receptionisten sitter ett anslag där det står: Vi hälsar dagens kursdeltagare välkomna på utbildning i hälsorådgivning. Det var ju inte vad jag tänkt mig! Jag ser nog aningens ställd ut.

– Det är nog ingen bra kurs för mig, klämmer jag ur mig. Jag är ju lärare och hade tänkt mig att gå på kurs i Bravkod.

– Då är jag rädd att du är lite tidig. Det är först nästa vecka, säger receptionisten med ett skevt litet leende.

En kollega tittar nyfiket fram bakom en vägg. Hon vill nog se vem den yra pedagogen är? Jag känner mig mer än bara lite dum.

– Jaha… uhm… Då får jag nog hitta på något annat idag… Vi ses nästa vecka… Förresten, få jag låna toaletten?

– Där borta till höger.

Med svansen mellan benen dryper jag iväg, pustar ut på toaletten och tar senare tåget hem. Jag bestämmer mig för att det här kan jag ju inte berätta för min sambo. Det hela är ju allt för dumt. Jag skäms! Istället för att bara berätta om hur dumt det blev, ljuger jag för honom och säger att kursen blivit inställd på grund av sjukdom. Men jag skäms ju inte mindre för det, snarare tvärtom. Nu skäms jag ju över att jag tagit fel på dag och över att jag ljugit om att jag är så virrig. Dessutom är jag en urusel lögnare, så efter några dagar kan jag inte hålla mig längre utan berättar allt. Sambon skrattar mest åt det hela, tycker nog att det är lika korkat som jag ju egentligen gör, och konstaterar att det var ju verkligen onödigt att inte säga som det var.

Men vad vill jag få sagt med detta? Jag vill faktiskt inte bara berätta en rolig historia eller bortförklara ett dumt och lite småtöntigt beteende. Nej, jag vill lyfta något annat. Jag vill lyfta vad som händer med en hjärna vid utmattningssyndrom. Ett av symptomen är att man får svårt att minnas saker, får en bristande tidsuppfattning, blir stresskänslig och svårt att hålla flera saker igång samtidigt. Med andra ord: De kognitiva förmågorna rubbas och det tar tid för hjärnan att läka och börja fungera som den gjorde innan. Precis detta är vad som hänt mig under året som gått. Min egen vägvisare i hjärnan strejkar och jag får lära om strategier för att minnas saker och öva upp min förmåga att hålla flera bollar igång samtidigt. Kanske kan man tom säga att mina exekutiva funktioner fått sig en törn. Den där funktionen i hjärnan som får kroppen att utföra nödvändiga handlingar är på efterkälken.

Om man nu tänker ett steg längre och funderar på hur ADHD kan yttra sig så är ju just detta några av de svårigheter som uppstår: Bristande exekutiva funktioner och kognitiva svårigheter. Sonen har alltså per definition svårt med just det som även jag har lyckats få det trassligt med. Är det verkligen en ekvation som är bra? En förälder till ett barn med nedsatta förmågor måste vara rustade att kunna täcka upp för barnets förmågor när de inte räcker till. Man måste vara ett hjälp-jag. När de egna förmågorna sviktar blir det således lätt rörigare än vad det behöver vara i familjen. Det blir svårare att upprätthålla den tydlighet i vardagen som dessa barn behöver när föräldrarna inte ens orkar hålla denna tydlighet inför sig själva.

Sett ur detta perspektiv, är det inte ännu viktigare att ge bra stöd till föräldrar och andra anhöriga till barn med NPF? Är det inte av yttersta vikt att arbeta för att sjukskrivningstalen på grund av depression och utmattning hos dessa föräldrar måste sänkas från de skyhöga nivåer de är uppe i nu?