Matsalstankar eller att vara inkluderad på riktigt

– Mamma, jag vill inte äta i matsalen längre. Det är tråkigt.

Sonens uttalande kommer en dag när han sitter på golvet och plockar med sitt lego i godan ro. Han har varit tyst ett bra tag, funderat och nu bubblade tanken som farit runt i honom ut.

– Jaså, trivs du inte där?

– Nä?

– Varför då? Kan du tala om för mig vad som är tråkigt så att jag vet. Då kan jag ju kanske hjälpa dig.

– Det är så högt ljud så att det gör ont i öronen och hackar sig i huvudet.

Min första instinkt är att säga att så ska du ju inte behöva ha det, att jag genast ska prata med resursen så att du får äta någon annanstans i lugn och ro. Men så börjar jag fundera och en känsla av förvåning gör sig påmind. Vänta nu, sonen tycker om att äta och han har aldrig problem annars med att göra det i större lokaler. Vi går ofta ut och äter och han älskar att sitta på restaurang, stoppa i sig sin favoritmat och pladdra om än det ena och än det andra. Vi andra kan bli aningens trötta i huvudet, men han är glad och lycklig. Jag drar mig även till minnes vad resursen sagt om sonen och maten. Han äter inte så bra i skolan. Han får mest i sig sallad och det får man ju inte så mycket energi av, även om det är bra på andra sätt. Om man då lägger till att han ofta är hyperaktiv och rör sig med en stundtals hissnande hastighet, är det kanske inte så konstigt om han kroknar tidigt på dagen. Men vad är då skillnaden för sonen mellan att gå på  restaurang och det som händer i skolmatsalen? Svaret på det har han ju redan gett oss: ljudnivån.

– Har du någon idé om vad ni kan göra istället?

– Ja, jag kan strunta i att äta.

– Nej, det är nog ingen bra idé. Då blir du ju så trött och hungrig. Har du provat att ha på dig hörlurar?

– Det vill jag inte ha. Jag har provat. Det är så svårt att äta då.

Tänk så klok han är. Skulle jag vilja ha hörlurar på mig när jag äter? Skulle det kännas bra? Knappast! Man ser ut som ett miffo, skiljer sig ordentligt från mängden, och är det något han inte behöver så är det väl just det. Vi ska inte göra de redan lite annorlunda barnen mer annorlunda än vad de redan är. Om man dessutom lägger till aspekten om höga ljud blir det ju knappast bättre med hörlurar. Prova att tugga ett knäckebröd med hörselkåpor på så ska ni få höra på höga ljud. Nä, jag får nog komma med ett bättre förslag.

Något som är viktigt för mig i mitt eget arbete som pedagog är att ha ett inkluderande förhållningssätt. Fint ord, jag vet, men ack så viktigt! Grundtanken är att lärmiljö och undervisning läggs upp på ett sådant sätt att alla ska kunna känna sig delaktiga, inkluderade, i sammanhanget. Det finns en bild jag brukar ha i tanken när jag funderar kring sådana här frågor. Jag är inte säker på varifrån den kommer och jag har sett den på flertalet ställen. Det kan vara så att den kommer från Skolverkets skrift Forskning för klassrummet. Här är i alla fall en version av den:

 Prickarna är individerna, eller eleverna på en skola om man så vill. Om sonen inte får hjälp att komma tillrätta med matsituationen kommer han snart att vara exkluderad. Han kommer att sluta gå till matsalen, avstår från den mat han så väl behöver, och vara utanför. Nu kommer detta inte att hända. Han går på en bra skola, där han får ett bra stöd, men jag tror att detta inte är en helt ovanlig utveckling för barn som har svårt med ljud eller annat.

Det sonen själv tog upp och det som var min spontana reaktion skulle innebära separation. Han går till ett annat, lugnare rum där han kan äta sin mat. Han hamnar dock även här utanför, dock på ett annat sätt. Detta alternativ behöver dock inte vara dåligt. Det finns de barn som verkligen behöver mindre miljöer, barn som blir stressade av den stora oöverskådliga yta som en skolmatsal kan utgöra. Men så är det ju inte för sonen. Han klarar och tycker om detta i vanliga fall.

Det vi har försökt hittills får nog sägas ha en integrerande inriktning. Sonen har en egen plats i matsalen, en plats i en lite lugnare del. Detta har dock inte hjälpt honom med det verkliga problemet: ljudnivån. Insatsen är då inte helt lyckad, även om han fortfarande går med på att vara i matsalen. Tanken med hörlurarna får väl närmast säga ha en direkt separerande effekt. Han blir den konstige, den som ser udda ut med kåporna i en social miljö.

Den här diskussionen om ljudnivån förs nog på alla skolor i Sverige och hur många skolledare och specialpedagoger som gått in i väggen och gett upp är nog inte ens möjligt att räkna. Jag är övertygad om att man arbetar med frågan även på sonens skola, men jag kan inte låta bli att fundera över den. Han är förmodligen inte ensam om att tycka att det är jobbigt att äta i matsalen på grund av ljudet, även om just han är väldigt känslig för detta. Men i  ett sant inkluderande perspektiv skull han vara måttstocken. Även den som har det svårast ska kunna vara delaktig och verksamheten måste då anpassas efter just den individen. Supersvårt! Nu ska jag bara fundera på hur jag lägger upp detta på ett bra sätt för skolan, så att jag inte blir den där tjatiga och krävande mamman igen… Men det är klart, att ta upp saker som inte fungerar för en konstruktiv diskussion kan väl aldrig vara fel?

Äntligen!

Åh, så skönt! Äntligen har någon kommit på hur sonen ska kunna vara tyst, sitta i sin bänk och göra precis som läraren säger. Äntligen har någon kommit på hur man ska få honom till att inte protestera när det är dags att byta aktivitet eller tänka om snabbt. Han ska få betyg i ordning och uppförande! Varför har ingen kommit på en så genial lösning tidigare? Här håller vi pedagoger och vuxna runt barnen på och vänder ut och in på oss själva för att hitta lösningar som ska hjälpa ungar med sprall i benen, och så finns en så enkel lösning! Visserligen får han vänta några år tills han börjar på högstadiet, men vi får väl hålla ut…

Dessutom känns det ju skönt för mig i min lärarroll att jag får en aspekt till att kartlägga, dokumentera, utvärdera och följa upp. Om det finns ett betyg eller omdöme vet ju även eleven vad som gäller. Jag menar, det gör hen ju inte annars. När sedan det dåliga omdömet eller betyget kommer vet ju eleven exakt vad som ska göras och känner sig stärkt av det. Då kan hen bara ändra på det som inte fungerar. Tydligt och bra!

Nä, vet ni vad jag tycker? Här luktar det illa av lite allt möjligt. Det stinker av vallöften och populism. Det luktar okunskap och ren dumhet. Istället citerar jag Ross W Greene. Han serverar måhända ingen konkret och enkel lösning, men det finns heller ingen enkel sådan. Kunskap, möjlighet och förmåga att se barnen utifrån var och ens kognitiva profil är grundläggande. Utgångspunkten när man strävar mot ett bra arbetsklimat för alla på skolan måste vara följande:

”Om konventionella ordningsregler i skolan inte fungerar för barn med sociala, känslomässiga och beteendemässiga problem är den enda anledningen att fortsätta med med dem att de fungerar för barn som inte har sådana problem. I själva verket är det så att elever som uppträder korrekt inte gör det tack vare skolans ordningsregler. De gör det för att de har förmågan att hantera livets utmaningar på ett funktionellt sätt. Därför behöver man inte vara orolig för att tänka i nya banor när det gäller bemötandet av krävande barn: Skolans ordningsregler fungerar inte för de barn som inte lyckas bra och behövs inte för de barn som gör det.” (Ross W Greene, Vilse i skolan Hur vi kan hjälpa barn med beteendeproblem att hitta rätt, 2001, s. 26)

Innan rutinen blir rutin

– Mamma, kan du ta febern på mig? Jag är så varm!

Ropet kommer en kvart efter läggdags. Jag rotar fram termometern och tar tempen. Det skulle inte vara så konstigt om han har feber, både jag och sambon är ju förkylda. Men icke, han ligger fint under 37 grader.

– Men mamma, jag har ont i magen ju, och i örat och lite i benet. Jag kan nog inte gå till skolan i morgon.

Aha, nu börjar jag förstå. Sonen har haft en tuff dag på nya skolan. Han började där i måndags och de rutiner som finns är inte hans ännu. Allt är nytt, allt och alla är för första gången. De intryck som ska sorteras av en hjärna, som inte kan sortera, är många. Nya sociala situationer ska tolkas av en hjärna som har svårt med just detta. Han har varit uppvarvad och labil på kvällarna. Utbrott är ett tecken på överkrav och det har vi sannerligen fått bli varse dessa dagar.

Igår tog det hela ut sin rätt även på skolan och utbrottet kom på idrottslektionen. Sonen fick ett slag mot sina knän av ett annat barn, avsiktligt eller oavsiktligt är det ingen som vet, och det är ju heller inte viktigt. Sonen överreagerade, eller kanske snarare överkände, och klöste pojken som kommit åt hans knän illa. Det började brinna i hans lilla huvud. Tumultet var ett faktum. Tårar, rädsla, skolsköterska, dokumentation och telefonsamtal till skakade föräldrar. Det har blivit en hård start för sonen och han har en del att hämta igen. Han är rädd och vill köra huvudet i sanden. Men det kan han inte. Han måste upp i sadeln igen och gå till skolan.

Vi pratade om vad som hade hänt egentligen och sin vana trogen ville han först inte veta av händelsen. Han kom inte ihåg, minsann. Efter lite lirkande och omvägar kom det dock.

– Jag vet att man inte ska göra så. Men när jag blir så där arg är det som om jag inte vet det längre. Jag måste komma på ett sätt att komma ihåg.

Han är medveten om vad som händer och kan sätta ord på en del av det. Nu är det vi vuxna som måste upp till bevis. Vi måste hjälpa honom, och andra barn som tappar de sociala reglerna i affekt, att hitta andra strategier. De kommer inte att göra det själva, utan behöver massor av stöttning och tålamod. Men vi kan ju börja med att lyssna på barnen. De har ofta en del av lösningarna själva!

Den blomstertid nu kommer

Skolavslutning. Detta underbara! Alla är glada och en två månader lång ledighet med oceaner av tid att göra inget alls på öppnar sig. Alla samlas på skolgården för att gemensamt marschera till scenen och sätta sig på stolar framför den. Det är trångt och varmt, men vad gör väl det? Det höjer bara stämningen ytterligare! Flaggorna vajar, musiken spelar Vals på Sunnanö och rektor testar mikrofonen. Mitt i detta sitter en liten kille. Han är sur, väger på stolen, vrider sig, tittar bakåt, framåt, uppåt på en gång, vägrar sitta stilla. Han sparkar envetet på stolen framför och den tjej som sitter på den vänder sig om, blänger och ropar: ”Sluta!”. Killen som sparkar bara flinar, men får en åthutning av en vuxen som sitter bredvid honom, vilket bara får honom att sparka på en annan stol istället. Störigt!

Nu är det dags för förskoleklasserna att inta scenen och framföra en sommarklassiker. Killen som inte ville lyda sina lärare utan fortsatte sparka, har visst inte tänkt att göra som han är tillsagd nu heller. Han håller envist för öronen och blundar. Efter ett tag börjar han räcka ut tungan och dansa runt lite i sin egen värld. Vad vill han egentligen? Vill han förstöra för de andra? Sjunga har han i alla fall inte tänkt göra. När inte tungan är ute håller han envist munnen stängd. När klassen är klar går de tillbaka till sina platser och killen kryper ihop till en liten boll på sin stol och fortsätter tjura.

Skolavslutning. Detta underbara! Alla är glada och en två månader lång ledighet med oceaner av tid att göra inget alls på öppnar sig. Alla samlas på skolgården för att gemensamt marschera till scenen och sätta sig på stolar framför den. Det är trångt och varmt, men vad gör väl det? Det höjer bara stämningen ytterligare! Flaggorna vajar, musiken spelar Vals på Sunnanö och rektor testar mikrofonen. Mitt i detta sitter en liten kille. Det är hans första avslutning, om man inte räknar med dagis. Hittills har han aldrig varit med i stora folksamlingar, inte klarat det, utan varit hos sin mamma istället. Men den här gången är han bättre förberedd. Han har fått veta vad som kommer att hända under själva avslutningen. Han har en resurs med sig och han vet var mamma och pappa finns i publiken om de skulle behövas. Dessutom har han börjat med medicin, vilket gör att han har enklare att stå ut med allt som låter och rör sig runt omkring honom. Men det är jobbigt. Han hör allt, tar in allt, sorterar inget. Han blir orolig i kroppen och kan inte riktigt vara stilla trots att han försöker sitt allra bästa. Hjärnan blir trött. För att fokusera på något börjar han rytmiskt att sparka på stolen framför sig. Den jämna pulsen av foten mot trä gör att uppmärksamheten har något att rikta sig mot istället för att bara irra runt. Det blir som en liten vila. Tjejen som sitter på stolen är visst inte lika förtjust i sparkandet utan blir arg, även resursen blir arg och säger ifrån. Killen hade inte riktigt tänkt så långt, att det inte var ok för någon annan, och känner sig orättvist behandlad. Han ville ju bara hitta ett sätt att inte springa därifrån. Men anfall är bästa försvar och med ett flin börjar han sparka på nästa stol.

Nu kommer den del killen har fruktat mest, stå på scenen och sjunga. Han känner allas blickar mot sig. Han är väldigt ljudkänslig och har lyckats att hamna precis bredvid högtalaren som pumpar ut musik över folkhavet. För att stå ut blundar han hårt och håller för öronen. Efter ett tag kryper han in i sin egen lilla värld och börjar räcka ut tungan och dansa lite på stället. Då stänger han ute alla ljud och ansikten runt omkring. Ingen sjunger riktigt samtidigt och högtalaren sänder vibrationer av ljud genom kroppen, men nu är det visst klart. Han får gå tillbaka till sin plats och väl där kryper han ihop till en liten boll och försöker finna vila.

Två berättelser, två upplevelser, två sätt att se och bemöta en liten kille på. För det är ju faktiskt så att hur vi bemöter och hanterar våra barn är den vuxnes val. Vilken utgångspunkt vi vuxna tar avgör hur barnet får möjlighet att agera i framtiden.Vi kan välja att se på ett barn som i den första berättelsen. Vi lägger då alla skuld på honom och stänger dörren för utveckling: ”Jobbiga unge, förstöra för de andra! Det är väl bara att göra som man blir tillsagd”. Eller vi kan välja att se på barnet som i den andra berättelsen. Där ser vi en liten kille som kämpar med sig själv och har gjort stora framsteg från att inte vara med alls till att faktiskt delta, trots att det kostar honom en hel del kraft. Jag vet vad jag väljer! Gör du?

 

Att brottas eller inte brottas, det automatiska nejet

Vi sitter vid frukostbordet. Morgon igen och som vanligt tar det orimligt lång tid att peta i sig frukosten för sonen. Hur ska man hinna äta när det finns så mycket att prata om? I sonens väska har jag hittat en lapp som jag i sanningens namn borde ha läst för några dagar sedan. Där står att hela klassen ska få prova på brottning, igår. Perfekt är min första tanke och den kommer så spontant att jag utbrister: Det var väl roligt. Det passade nog dig perfekt!

Sonen tittar på mig med en sned blick.

– Jag har inte varit på brottning.

– Nähä, säger jag. Har de andra i klassen det då?

– Ja, de åkte iväg. Men inte jag. Jag ville inte det för jag visste inte vad det var.

– Men vad sa R(Resursen) då?

– Hen sa inget så jag brottades inte.

Nu blev jag tyst. Fundersam. Här har sonen själv satt ord på precis vad som är problemet. Han ville inte prova på att brottas, satte sig förmodligen duktigt på tvären, eftersom han inte vet vad det innebär. Vad är brottning egentligen? Bäst att säga nej. Barn med NPF säger nej. Det är en del av paketet.

I mina tanker blir vi vuxna viktiga när barnet på detta reflexmässiga vis vägrar. Då måste vi ta av oss silkesvantarna och våga, orka, ta diskussionen utan att för den saken skull brusa upp. Det är bara då som vi kan se en utveckling. Vi måste förhandla och lirka. Titta på bilder på brottning. Sätt upp delmål. Locka med något som är positivt för barnet. Vi måste vara lite påhittiga, annars får vi inget annat än ett tjurigt nej.

– Så här gör man när man brottas. Det är ju precis som du brukar göra med N när ni leker.

– Nu när du vet vad det är, vad behövs för att du ska kunna tänka dig att testa? Vad kan få dig att följa med?

– Vi åker till brottningen och om du provar men inte tycker om det, kan du ju sätta dig vid kanten och titta på istället. När vi kommer hem igen ska vi fika.

Det där nejet är inte ett nej. Det är ett jag-har-ingen-aning-så-jag-tar-det-säkra-före-det-osäkra-och-säger-nej.

Stel som en gammal ekplanka

En helt vanlig måndag. Jag är på jobbet och har lektion med en elev på hens eget rum på skolan. Jag jobbar med elever med AS. Eleven sitter i ena ändan av rummet och jag i den andra. Vi är nog rätt sura båda två, men till mitt försvar får jag nog säga att hen är surare än jag. Eller snarare vi är båda frustrerade, men av helt olika anledningar. Ingen av oss får dock fram det den vill i kommunikationen, och ärligt talat ska ansvaret för det ligga på mig. Men nu är även jag trött och har slut på tänk och då blir det ju inte alltid så bra. Eleven tittar envist ner i sin mobil och jag sitter på den yttersta kanten på min skrivbordsstol och försöker få hen att stänga av mobilen och komma och ha geografilektion.

– Men du, nu vill jag att du kommer hit och sätter dig. Vi ska se en film som heter Geografens resa och jag tror att du kommer tycka om den.

– Nej. Det ska jag inte.

– Jo, om vi ska nå de mål för geografin som vi har pratat om måste vi göra något på lektionerna också. Annars har jag ju inget att bedöma.

– Nej, jag ska inte se den. Du är ju lika trög som alla andra på den här skolan. Du fattar ju inte vad jag säger!!

Jag börjar få slut på argument och vet inte riktigt vad jag ska säga nästa gång och tar i med följande:

– Jo, vi ska ha lektion och titta på den här filmen. Om du inte kommer nu så går jag och då blir det ju ingen lektion.

Smart. Jättesmart. Verkligen. Eleven satte sig ännu mer bekvämt i sin soffa vid fönstret och fördjupade sig ytterligare i mobilen.

– Bra.

Den logiska följden blir att jag får gå ut och har naturligtvis förlorat en argumentation jag var dömd att misslyckas med, eftersom jag gav mig in i den med helt fel förhållningssätt. Jag var den ende av oss två som hade möjlighet att styra diskussionen genom att ställa andra frågor, sätta andra krav, säga andra saker. Gjorde jag det? Nä, jag var lika stelbent i mina tankar som en gammal ekplanka.

Lite senare under dagen var jag inne hos eleven av en helt annan anledning och hen är inte långsint, utan frågade mig om jag ville ha en kanelbulle hen gjort på hemkunskapen.

– Åh, tack. Gärna! Du, tidigare idag blev det ju lite tokigt och det var inte meningen att göra dig arg. Kan du berätta för mig varför du inte vill se Geografens testamente. Jag förstod aldrig det.

– Jag har ju redan sett den.

– Jaha, och då kan du inte tänka dig att se den igen?

– Nej, jag är ju klar med den.

-Men du vet att vi måste lära oss hur naturen ser ut i Sverige. Det har vi ju pratat om. Har du någon idé om hur du kan lära dig det?

– Jag tycker vi kan läsa i boken och svara på frågor.

– Jaha, ok, då gör vi så nästa lektion.

– Ok.

En enda liten fråga från mitt håll och lektionen hade kunnat bli på ett helt annat sätt. Nej, om man arbetar med individer som har en medfödd inflexibilitet så kan man inte bemöta det med mer inflexibilitet. Det blir lite som att sätta två plus- eller minuspoler mot varandra, det blir ingen kontakt. Den som är nervtypisk måste då vara den som tänker om, tänker nytt. Bara då kan man komma någonstans i ett lösningsfokuserat utvecklingsarbete.

Någon som tror att jag kommer göra fel igen…? Det tror i alla fall jag.

Lämna tigerföräldern hemma, eller vikten av samsyn, kommunikation och kunskap

Vissa texter berör mer än andra och jag har fått oerhört mycket och fin respons på texten om hur jag och sonen har upplevt våra kontakter med BUP i vår lilla stad. En sådan respons startar så klart nya tankar, det blir som en form av kommunikation. Det är sorgligt att så många har upplevt liknande situationer där de gått från psykiatrin med inget annat än frustration. Lika lyckligt är det att det även finns många goda exempel, organisationer där man har en hög medvetenhet om förhållningssätt och bemötande.

För min del blir det också mycket tydligt och än mer sorgligt att så många upplever sig köra huvudet i väggen om och om igen när det kommer till de två instanser i samhället som ska stötta och utveckla dessa barn: skolan och BUP. Det är härifrån vi ska hämta kunskap och kraft för att barnen ska växa. De ska inte bli ytterligare ett hinder på vägen. När man väl känner att det fungerar i skola eller på BUP ska det inte bero på att man råkat träffa rätt person. Vad är det egentligen som brister? Finns det ingen klok forskare som skulle kunna titta på detta?

En del av förklaringen kan säkerligen vara samsyn och kommunikation, eller kanske snarare bristen på denna. För att nå gemensamma mål måste man för det första vara överens om vilka dessa ska vara, nå en samsyn. Därefter måste det kommuniceras hur man ska gå till väga för att nå dem. Jag är inte helt säker på att det går till på detta vis mellan och inom skola, BUP och hemmet. När det gäller kommunikationen mellan skola och BUP är den ju exempelvis obefintlig. Dörren är stängd, åtminstone i min kommun, med motiveringen att man jobbar med olika saker. Helt fel i min mening. Vägen till samsyn går dessutom bara via kunskap, och om det nu är så att det även saknas kunskap på något håll, kommer vi varken att få någon samsyn på barnet eller kommunicera på ett bra plan.

Men ibland blir man ju arg. Så är det bara. Det kokar över och den tigerförälder som tittar fram när ens barn blir trampat på tårna, eller rent av överkört av en bulldozer, är inte att leka med. Men när det gäller förändringsarbete gentemot skola och vård tror jag att man måste lära sig att lämna tigerföräldern hemma, åtminstone den tigerförälder som är i affekt. Det är bättre att låta den akuta ilskan gå över för att därefter kunna föra ett sakligt samtal. På samma sätt som det inte är lönt att ta diskussioner med våra barn när de är i hyperaktivitet eller affekt är det lönlöst att vi själva försöker ändra beteenden när vi själva befinner oss där.

Jag tror att det viktigaste man kan göra är att själv skaffa sig kunskap. Med bara ilska och känslor kommer man ingenstans. Man måste ha argumenten också och kunna presentera dem på ett bra sätt. Läs på, prata med andra och skaffa nätverk. Gör listor innan du gå på möten där du systematiserar det du känner att du behöver få sagt. Men var gör man då av all ilska och frustration? Jag springer och skriver, andra boxas eller lyssnar på musik. Det finns forum på sociala medier som kanske kan fungera för att ösa ur sig känslorna. Don efter person, men plocka inte upp telefonen och ring skolan eller BUP när du är arg!

Tips på material till alla glada pedagoger där ute

Åh vad jag önskar att jag hade en helklass att undervisa när jag hittar sånt här material. Just nu har jag bara enskild undervisning. så gruppuppgifter gör sig liksom inte riktigt. Det är Leva med ADHD, en sida som drivs av Janssen Cilag AB, som har publicerat ett material de kallar för Vild och stilla. Med utgångspunkt i att leken är bra att använda för att öka förståelsen, har tre övningar tagits fram som ska ta en timme att genomföra. Oavsett vilka personliga tankar man har om läkemedel kan ju materialet vara användbart. Nu fungerar det ju inte för mig för tillfället, men det kanske finns någon annan pedagog där ute som kan ha nytta av det…

Möt mannen som kallar mitt barn en cancersvulst

Det är väl ingen som missat denna rektor(även om man önskar att han inte fanns)?

Jag hoppas verkligen han är ensam i sitt slag(men jag inser att så inte är fallet)?

Kan inte skolinspektionen anställa Janne Josefsson(kanske inte en realistisk tanke)?

Stark aspirant till Sveriges mest inskränkte skolledare.

Naturligtvis pekar detta på ett större problem än en enskild rektor som tar sig friheter att spela Gud. Enligt skollagen har alla elever rätt till en likvärdig utbildning. Så som vårt system ser ut i dag är detta redan en näst intill omöjlig uppgift. Men med ett system där det finns utrymme för en enskild skolledare att agera på detta vis blir uppgiften ouppnåelig. Skolinspektionen har en stor uppgift framför sig och behöver sannolikt andra verktyg än vad de har idag. Men kanske är det så att även friskolorna behöver det? De kanske är som våra barn: De gör rätt om de vet vad de ska göra och hur? Jag vill i alla fall tro på en sådan värld.

Fritids – Platsen som kommunen glömde

För ett halvår sedan satt jag i telefon med rektorn på sonens blivande skola. Han hade säkerligen suttit vid skrivbordet med läsårets budget i ena näven och listan med krav och önskemål från pedagoger och föräldrar i den andra, kliat sig i huvudet och försökt få det hela att gå ihop. Hans fråga till mig var nu om sonen verkligen behöver stöttning även på fritids av en resurs. Där ska han ju ändå bara leka och det är ju inget svårt. Eller?!

I helgen var jag på en middag. Där fanns en tjej som jobbar som just fritidpedagog. Vi hade mat i magen och lite vinvarma kinder. Nu diskuterade vi skolan som så många gånger förr och fritids kom på tal. Fritidpedagogen var trött, uppbragd, och jag kan verkligen förstå henne. När vi diskuterar skola är det så viktigt med små grupper, barn med särskilda behov ska få det de behöver, vi talar om arbetsmiljö för barnen, grundläggande pedagogik och mycket, mycket mer. Men när barnen sedan ska till fritids släpper man bara in dem i ett stort rum med några vuxna och så ska det bara fungera. De barn som under skoldagen har haft resurs och trots detta har det tufft, ska helt plötsligt klara av en miljö med mycket mer barn, mycket mer ljud och mycket mer intryck. Abrakadabra, deras behov är som bortblåsta. Eller?!

Fritispedagogerna har också ett pedagogiskt uppdrag som regleras via styrdokument och skollagen. Den läroplan som gäller för grundskola och förskoleklass gäller även för fritidshemmet. För mig är det obegripligt hur pedagogerna ska kunna utgå från denna i en situation där deras verksamhet inte värderas lika högt som det som händer under lektionstid. Fritids är ingen plats för förvaring av våra barn. Där lär de sig oerhört mycket om relationer och värderingar. Barnen möts och stöts mot varandra i leken och det är viktigt att pedagogerna har möjlighet att se vad som händer.

Sonen då, hur fixar han detta? Ja, säg det… han har visserligen resurs en stor del av tiden på fritids, men det är med största sannolikhet ingen slump att många av de konflikter han hamnar i är inträffar just där. Så snälla kommunpolitikerna: Tänk till när det gäller fritidsverksamheten på våra skolor. Det är ingen plats där barnen bara ska leka och stoja medan de väntar på att vi vuxna ska arbeta klart och ta med dem hem. För en del barn är det just den fria leken som är det svåraste och det som kan vara minst lika utmanade som att lära sig läsa och räkna.